Valterego har ordet

Få i pokersverige lär ha missat razzian mot pokerklubben Krukan i slutet av november förra året. Orsaken uppges vara att insatsen var en del av arbetet mot organiserad brottslighet i Sverige. Jag tänkte inte lägga någon tid på att kommentera polisens arbete i frågan i stort eller agerandet i den specifika insatsen, även om jag utifrån det jag både fått berättat för mig och tagit del av i media anser att det är befogat i att ha synpunkter på just agerandet i synnerhet. Istället vill jag lyfta en annan frågeställning som jag setts vädras i kommentarsfält och forum, framför allt från icke-pokerspelare, men även från pokerspelare som inte har något behov eller intresse av frekvent livespel. Nämligen frågan om varför man väljer att gå till en illegal pokerklubb, och riskera att bli utsatt för en razzia och allt vad det innebär, liksom att möjligen drabbas av andra risker och konsekvenser. 

Jag är övertygad om att ytterst få svenskar har något behov av att röra sig i illegala miljöer. Om man har två alternativ där det ena är lagligt och det andra är olagligt, allt annat lika, är jag övertygad om att en försvinnande liten del skulle välja det illegala alternativet. 

Situationen livepokern i Sverige idag får mig att tänka på de razzior som gjordes mot ett stort antal svenska pokerspelare 2013, i syfte att stävja skattefusk. Skatteverkets slogan är (eller möjligen har varit) “Vi vill att folk ska göra rätt för sig”. Den borde vara “Folk ska KUNNA göra rätt för sig”. Skattelagstiftningen kring svensk poker var på den tiden fullkomligt orimlig, och gjorde det mer eller mindre omöjligt att livnära sig på onlinepoker som svensk. Hade det funnits ett fungerande skatteregelverk på plats är jag övertygad om att det hade funnits betydligt färre pokerspelare att göra ett tillslag mot. 

Precis som med livepoker av Sverige idag. Det korta svaret på frågan om varför vanliga människor besöker illegala spelklubbar är att det inte finns något alternativ. Vi har en spellagstiftning som i praktiken omöjliggör livepoker i någon större omfattning på svensk mark för de som vill spela om något annat än kapsyler. Trots att det sista statliga kasinot i landet slog igen härom året är lagen fortfarande skriven så att bara staten i praktiken får arrangera poker i en skala som är större än ett tilltaget kompisgäng, och på en nivå som motsvarar den mognad som pokerscenen i Sverige har nått idag. 

Det är väl bara att inte spela då, kan man invända. Absolut, men det är också en orimlig hållning och ett överförmynderi utan like. Jag har full respekt för de som inte tycker om spel vare sig som utövning på ett personligt plan eller eventuella samhällskonsekvenser av det. Jag är själv nykter alkoholist, och ser skadan som missbruk i olika former gör på oss, både som individer och som samhälle. Men likväl vill jag inte förbjuda alkohol ens om det vore möjligt att göra det, eftersom jag vet att alkohol har både en tradition och en social funktion i vårt samhälle. Precis som kortspel med monetära insatser. Jag vill inte ha ett samhälle där vi förbjuder saker för att de är farliga, jag vill ha ett samhälle där vi mitigerar risker med saker på ett rimligt och reglerat sätt. 

I ett land med en lång tradition av kortspel, en stor spridning av poker bland gemene man där vårt toppskikt tillhör de absoluta i världen är vi nu ett av ytterst få länder inom EU utan lagliga kasinon. Konsekvensen av den svenska spellagstiftningen är inte bara illegala spelklubbar, utan att vanliga utövare av något som mer eller mindre är en folksport måste välja mellan att lägga ner sin hobby eller gå till de enda som faktiskt arrangerar pokerspel idag. Det är både beklagligt och pinsamt, och i slutändan har jag svårt att se att det är en rådande lagstiftning som bygger på speciellt mycket mer än fördomar och moralism.

Erik “Valterego” Rosenberg