En liten berättelse om ett misslyckande

Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda intentioner och ungefär så känns min tid i förbundet, goda intentioner men käpprätt åt helvete. Men låt oss börja från början. Jag heter Murat Sahan och är ordförande för Svenska Pokerförbundet (SvePof). Det är många som har undrat vad Svenska Pokerförbundet har sysslat med de senaste åren och genom denna berättelse vill ge vår syn på det hela men också kanske komma med tips om hur man i framtiden ska undvika fallgroparna. Det jag skriver bör inte ses som någon ursäkt utan mer som en förklaring.

Det hela började för cirka 3 år sedan. Jag, och några med mig (Erik Rosenberg, Ola Brandborn m.fl.), tyckte att dåvarande styrelsen för Svenska Pokerförbundet egentligen inte verkade uträtta något annat än att anordna ett SM. En annan sak vi lade märke till var att all kommunikation från förbundet tycktes handla om SM och vi ställde oss frågan om inte det gick att göra bättre? Jag och Erik Rosenberg (Ola hade dock redan sagt att han inte ville ingå i någon styrelse men ville hjälpa till) bestämde oss för att göra något åt saken nämligen att försöka ta över. Vår ”plan” var enkel. Vi skulle tala om för den då sittande styrelsen med Peder Månson i spetsen att vi ställde upp som motkandidater och på ett ärligt sätt försöka ingå i styrelsen för att på sätt påverka Svepof.

Så var det dags för årsmöte anno 2009. Det fanns en del folk på plats, Micke Norinder, Nicholaus Anderbom, Per Johansson, Kid Darolf, Helena Forsell, Bengt Andersson m.fl. och så givetvis ”vi”, Aaron Axelsson, Peter Linkhorst, Jonas Berg och Erik Rosenberg. Dock hade Erik redan tidigare sagt att hans planer på att vara med i styrelsen fick stå tillbaka pga. personliga skäl. Inga problem, tänkte jag, vi är ju ett fullgott gäng, duktiga och handlingskraftiga. – Ack vad fel jag hade.

På mötet meddelade hela den dåvarande styrelsen att de avgick och att ingen av dem ville sitta med i den nya styrelsen. De ansattes också för den del tuffa frågor om framförallt om varför man inte syntes mer. Samma frågor som vi i nuvarande styrelse ofta får. Efter en stunds pärs avgick styrelsen och vi valdes in.

Vi tog som sagt över och hade högt flygande planer. Roller fördelades, Aaron blev ordförande osv och jag kassör och ansvarig för live-SM, kassör enbart eftersom ingen annan ville ta på sig den rollen. Vi var alla entusiastiska och fulla av tillförsikt.

Vi hade styrelsemöten och försökte komma igång men ett av de stora problemen vi hade var att det tog väldigt lång tid för oss att få tillgång till alla uppgifter som behövdes och till Svepofs bankkonton och vår entusiasm minskade i takt med att månaderna gick och vi inte kunde uträtta något i praktiken.

Ett annat problem var att ledamöterna kom från olika städer, förvisso alla från undre halvan av landet men ändock. Det blev långa restider för många och våra möten förlades därför i Linköping och i Norrköping och någon gång i Växjö. På så sätt blev det så att alla förutom en fick resa. Detta innebar i sin tur att kostnaderna för möten ökade och att det var svårare att få ihop dem. Dessutom fanns tidsaspekten när folk i någorlunda tid ville komma hem från mötena. Senare, dels för att förenkla och dels för att spara pengar införde vi telefonmöten. Detta var praktiskt och billigt men i gengäld tappade man en del mötesdynamik och sammansvetsningen i gruppen blev ännu sämre.

Resultatet för oss var att även om vi hade goda intentioner och vi lade ned tid under styrelsemötena så blev det mycket litet gjort efter mötena. En av våra käpphästar var att vi skulle jobba ideellt och inte få någon som helst slags betalning men däri ligger också en av farorna. Om man inte får betalt är det också svårare att avkräva resultat och få folk att ta ansvar. Vissa uppgifter kräver mycket tid och även om man kan säga att folk borde förstå att man ändå har ett ansvar när man har tagit på sig en uppgift så är det svårt att konsekvent få folk att jobba ideellt, man får också förstå att folk måste prioritera sina vanliga jobb och sina familjer. Mitt syfte är dock inte att peka ut enskilda personer och i denna fråga var vi nog alla lika goda kålsupare.

Dock fortsatte vi träffas och så småningom fick vi alla papper. Vi hade också ärvt ett online-SM som Unibet skulle anordna och dels skulle live-SM anordnas. Tack vare mitt stora kontaktnät i pokerbranschen och för att jag ändå i jobbet reste runt på diverse tävlingar så blev det jag som tog live-SM pucken. Vår ekonomi var inte den bästa så jag trodde, felaktigt skulle det visa sig, att vi kunde skära bort en del av mellanhänderna och låta hela vinsten från SM gå till Förbundet men mer om det nedan.

SM-online

2009 var vi med och anordnade vårt första online-SM. Föregående styrelse hade skrivit kontrakt med Unibet som vi fick ärva. Det var inget dåligt kontrakt och det kom in bra med pengar till förbundet. Tyvärr så hade siffrorna för online-SM stadigt varit på nedgång, precis som för live-SM. Både vi och Unibet var missnöjda med resultatet 2009 men båda parter var beslutna om att ta revansch, att göra bättre ifrån oss och därför försökte vi ytterligare två gånger tillsammans med Unibet. Men 2010 uppvisade ett nytt bottenrekord med under 600 deltagare! Vi fick mycket kritik och situationen kändes ännu olustigare.

2011 var vi rörande överens om att satsa hårdare och antalet deltagare ökade med 44 procent. Fortfarande dock ett misslyckande speciellt om man ser på att Svenska Spels SM lockade tre gånger så många deltagare. Vi var helt enkelt inte tillräckligt duktiga nog på att föra debatt i frågan och skapa intresse kring det, för även om det är operatören som ska marknadsföra eventet är det vår skyldighet att hjälpa till. Det gjorde vi, men inte i tillräckligt
hög grad. En av de saker som vi dock gjorde rätt var att betala en person för att denne skulle sköta kontakten med Unibet (det tar mycket längre tid i anspråk än vad man tror) och för att uppdatera hemsidan etc.

Live-SM

2010 anordnade vi live-SM på Malta. 158 deltagare fick vi ihop på main-event. Eventet var inte det bästa och jag personligen bär mycket av det ansvaret då SM var mitt område. Oscar Silow skrev ett mycket kritiskt blogginlägg om hela händelsen. Men en fördel med inlägget var att vi fick igång en het debatt kring förbundet och SM och Oscars inlägg, debatten och Svenska Pokerförbundets officiella svar kan läsas här (scrolla ned på sidan).

Vi var dock inte dummare än att vi tog lärdom från Maltaäventyret och 2011 hade vi en ny plan. Arrangamenget vi genomförde i Riga var betydligt bättre än det på Malta men istället så misslyckades vi med att binda till oss pokersajterna och deltagarantalet blev katastrofalt litet och än en gång var misslyckandet ett faktum. Dock återigen, inget ont som inte för med sig något gott. Misslyckandet i Riga har skapat debatt med reultat av det både finns de som är intresserade av att anordna SM och de som är intresserade av gå med i Svenska Pokerförbundets styrlese och på vända den nedåtgående trenden. Alltså folk som vill ta ansvar för Svensk Poker och lägga sin tid och energie på detta.

Nu är det svårt att i förväg veta vilka som kommer att bli invalda och valkommitten har ännu inte kommit med sitt förslag men vilka det än blir så önskar jag dem all lycka i världen. Personligen kommer jag givetvis att avgå som ordförande då jag under rådande omständigheter inte har varit rätt person att leda Förbundet.

Nu är det dags för årsmöte igen. Närmare bestämt söndagen den 26: e februari 13:00 på Scandic Sergel Plaza i Stockholm. Svenska Pokerförbundet bjuder alla som kommer på medlemskapsavgiften (100 kr) så kom dit och gör era röster hörda för i slutändan så är det ändå medlemmarna som ska bestämma vilken riktning Svenska Pokerförbundet ska ta.

Murat Sahan ordförande Svenska Pokerförbundet.